Shopping cart
0 kr

Sveriges kust med havskajak

Sverige med havskajak

Från Svinesund vid norska gränsen till Torne älv vid finska gränsen

Jag lämnar Falsterbokanalens lugna trygga vatten och kommer ut i södra Östersjön. Folket i en mötande motorbåt ropar något ohörbart. Omedelbart utanför pirarna möts jag av höga, stundtals hisnande dyningar. Ett tidigare oväder gör att gammal sjö ligger kvar.

Jag tar fart över vågkammarna för att hålla balansen, sätter i paddeln för stöd när jag kanar ner i nästa vågdal och försöker samtidigt få överblick föröver för att undvika att fastna i de långa svårupptäckta fiskenät som är så vanliga längs kusten här eller kapsejsa på någon lömsk sandrevel. Det har börjat regna och mörkret faller när jag efter ett par timmar når utkanten av Trelleborg, landar genomvåt i en vik, gömmer kajaken i en vassdunge, letar upp ett vandrarhem och får sista tomma sängplatsen. Tältet finns hos min paddlarkompis. Vi kom ifrån varandra genom ett missförstånd redan i kanalen så jag tror att även han befinner sig på torra land.

Ett avsnitt per sommar

Jag och min paddlarkompis Jan Lönn är på långfärd längs Sveriges långa kust. Varje sommar paddlar vi ett avsnitt. Starten skedde under Svinesundsbron vid norska gränsen i lugnt och soligt väder. En perfekt start för en lång kustpaddling som skulle komma att ta drygt tio år eller närmare bestämt 110 dagar och sträcka sig över 289 mil; en färd i både tid och rum. Vi undviker den mest trafikerade delen av sommaren. Likaså undviker vi farleder i de mest populära skärgårdarna.

Finlandsfärja med kajak

De stora hamnarna med färjetrafik utgör direkta hot för paddlare. Fartyg och rekylerande vågor från pirar och stenläggning är ibland svåra att hantera. Men för övrigt är vi påfallande ensamma och ostörda längs den långa kusten. Vi har mat och tält med oss och behöver egentligen bara besöka ”civilisationen” för att fylla på dricksvatten eller besöka någon mysig hamnrestaurang, ofta med havets läckerheter på menyn.

Avfolkningen påtaglig

Bohuslän och Halland, med sinsemellan helt olika kustkaraktärer, är lättsamma avsnitt. Nu, under icke högsäsong är avfolkningen påtaglig. Vi slipper trängas och väder och vind är sällan annat än trevliga bekantskaper. Vi undviker de värsta turistfällorna och är därför stadda vid god kassa hela tiden. Bara angöringen av Göteborg blir lite dramatisk. Vinden tar plötsligt i, övergår från frisk till nästan kuling innan vi kommer i säkerhet innanför Älvsborgs fästning.

I Göteborgs södra skärgård lär vi känna sälarna. De är nyfikna, kommer ibland väldigt nära och känns som våra kompisar. Klipporna längs stränderna övergår i mjuka, gröna ängar när vi kommer ner i Halland. Att hitta plats för nattläger med sjöutsikt är lätt. Helsingborgs och Malmös hektiska hamnar passerar vi med ett nödrop. Bropelarna till Öresundsbron skvallrar om att vattnet strömmar norrut, till det grunda och bräckta Kattegatt.

Som en lång badstrand

Skånes östkust är en enda lång badstrand. I skymning och frisk frånlandsbris är jag nära att kapsejsa i det kalla vattnet vid den sex kilometer långa överfarten till Hanö i Blekinge. Vi får en utskällning av folket i den lilla hamnen. Jag och Jan beslutar att därifrån paddla enskilt eftersom vi har helt olika benägenhet att ta risker. I stället blir Stig Johansson min paddlarkompis från och med Karlskrona.

Vid Smålandsgränsen rundar vi en udde och paddlar nästan rakt på en havsörn som blir lika överraskad som vi. De ödsliga stränderna i Kalmarsund visar sig vara mycket lämpliga lägen för nudistläger och vi hinner göra bort oss flera gånger när vi försöker gå iland där utan att ha förstått det.

En solig majdag passerar vi kärnkraftverket i Oskarshamn. Vakthållningen fungerar. En bil med vakter följer oss från stranden när vi stretar förbi i kall motvind och jag faktiskt fått en släng av sjösjuka. Vi blir smått besvikna när de inser att vi är helt ofarliga och bilen drar iväg med en rivstart.

Kuporna i S:t Anna

Sankta Anna, vilket fantastiskt namn, har en alldeles egen karaktär, ett gytter av skär och mindre öar. Navigeringen blir stundtals ett problem. De låga höjderna på skären kallas här Kupor, vilket stämmer väl med skalan med skalan på området. Vi har hunnit lära oss att i havsbandet är det självstagande kupoltält som gäller. Att tälta på de planslipade hällarna alldeles intill vattnet blir då inga problem. Morgondoppet sker då mer eller mindre frivilligt direkt utanför tältet.

Stockholms väldiga skärgård som erbjuder allt från gröna, vänliga öar till vresiga klippor och skär, uppvisar samma fenomen som på västkusten. Utanför stimmiga farleder och överfulla naturhamnar råder lugn och ro. Vi är oftast i stort sett ensamma. Vi lovprisar här Skärgårdsstiftelsen som sett till att stora områden förblir oexploaterade och därmed öppna för det rörliga friluftslivet.

När vi passerar norra piren i Öregrund börjar i praktiken Norrland. All båttrafik upphör som genom ett trollslag. Stränderna blir folktomma, husen fåtaliga och framförallt, kusten blir tjurigt stenig och svårtillgänglig. I gengäld blir människorna vi träffar på allt trevligare och språksammare ju längre norrut vi kommer.

Norrlandskusten är lååång. De vanligtvis sydvästliga vindarna, dvs medvind för oss, tycks här ha beslutat sig för att temporärt istället alltid komma norrifrån när vi lägger ut från land. Motvinden suger lätt musten ur den mest entusiastiske havspaddlare. Öar att söka lä bakom förekommer ytterst sparsamt. Men vi håller konstigt nog ändå vår vanliga takt, tre–fyra mil per dag.

Havspaddling kan tyckas monotont. Den kan i viss mån liknas vid fjällvandring. Man upplever vida vidder, fri horisont och frisk vind. Paddlaren erbjuds goda tillfällen till meditativ verksamhet. Men paddlaren är nog mer utlämnad åt elementen än fjällvandraren. Dagarna passerar dock alldeles för fort när väl axlar och magmuskler vant sig någorlunda och sittmuskulaturen fått det rätta stuket.

Västerbottenskusten tråkigast

Höga kusten, ett av våra världsarv, gör skäl för namnet. Vi mer eller mindre blåser in i det lilla ensligt belägna Berghamn omgivet av höga berg och med en häxkittel av vågor och strömmar vid inloppet. I gengäld deltar vi i byns årliga fest med dans, mat, dryck och trevligt sällskap. Längre norrut passerar vi skäret Dynglasset i vars omedelbara närhet vi gästar en förvånad arbetskollega i sin sommarstuga. Han ordnar snabbt anletsdragen och förser oss med lekamlig spis. Västerbottenskusten lite längre norrut visar sig äga landets tråkigaste kust, storsten och storskog mil efter mil. Det positiva är den mysiga restaurangen i Ratan och att vi plötsligt får medvind.

Plötsligt finska namn

Norrbottens skärgård blir däremot en riktig pärla som avslutning på vår kustoddyssé. Öarna består av sand och följaktligen tältar vi oftast bland glest strandgräs med tillhörande stor badstrand där vi huserar ensamma.

Öster om Kalix får plötsligt det mesta på kartan finska namn. Vi närmar oss det tvåspråkiga Tornedalen. En tromb med åskväder och hagel, på fastlandet brinner ett gammalt tullhus upp och några tak blåser av, passerar när vi besöker den säregna nationalparken Haparanda Sandskär långt ute i Bottenviken.

Slutligen paddlar vi, i motvind, fram till och dunkar näven i riksröse nr 59 vid Torne älvs mynning, Sveriges östligaste punkt på fastlandet. Och vi ställs inför problemet att hitta någon ny utmaning när vi inser att den långa färden faktiskt är slut.

Kajak Kajakturer

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Föregående artikel
Långholmen kajaks showroom Hornsgatan
Nästa artikel
Att välja rätt kajakpaddel