Skippa länkar

Nybörjarkurs i kajak – en instruktörs betraktelser

Vi kan kalla honom Olle. Omkring 60. Han har aldrig suttit i en kajak. Vi står i en ring på gräsmattan med våra paddlar och jag ska försöka förklara hur det går till. Alla dom andra har åtminstone provat på paddling någon gång tidigare. När Olle inser att han är ensam om att aldrig ha paddlat, ser han lite skamsen ut.

Jag försöker lugna honom, säger: ”Det är ju därför du är här.”

Det här är en nybörjarkurs i kajakpaddling, avsedd för just sådana som Olle. Vi ska prova lite försiktigt, känna hur det känns att sitta i kajaken, glida fram i lugnt tempo.

Jag pratar om att välta. Det gör jag alltid med nybörjare, eftersom jag vet att det är den stora skräcken när man ska börja paddla. Det är naturligt. Jag förklarar att om folk välter så är det oftast när man ska i kajaken eller ur kajaken. Att när man väl sitter, så är de flesta ganska trygga.

Jag säger också, helt sanningsenligt, att jag fortfarande efter alla år lägger handen på bryggan när jag satt mig i en kajak jag aldrig provat förr, och lutar mig försiktigt mot bryggan för att se hur mycket jag kan luta utan att välta. För att få en känsla för var gränsen går. Och att när mina elever gör samma sak märker dom snart att dom kan luta rätt mycket.

Det är en bra kväll. Ingen sol visserligen, men heller ingen båttrafik och sjön ligger spegelblank. Vi glider efter stranden, grönskan hänger ut över vattnet och alkottar guppar på ytan. Jag sneglar försiktigt bakåt mot Olle, vill se hur det går för honom. Jodå, han hänger med, även om det förstås inte går särskilt fort.

Jag paddlar ikapp dom snabbaste och ber dem vänta lite så att gruppen samlas. Vänder min egen kajak så att jag ser alla i gruppen. Frågar om alla sitter bra.

Jag pekar ut min favoritbadklippa. Berättar att min syster bor på Stora Essingen och att jag ibland paddlar dit och bjuder in mig själv på middag. Jag visar ett enkelt styrtag. Dricker lite vatten. Allt egentligen mest för att alla ska få en liten paus.

När vi sedan fortsätter paddlar jag närmare Olle och frågar hur han tycker att det går.

”Jodå, det känns bra. Ni har en bra attityd här”.

Jag blir glad när han säger det. Han säger det faktiskt flera gånger under vår korta lilla tur.

En bra attityd.

Och tänker att det är så det ska vara, även om jag inte vet exakt vad han avser. Kanske menar han den han talade med i telefon när han ringde och bokade. Var det Malin? Kanske de tjejer och killar som jobbar på bryggan och hjälper deltagarna att komma i och ur kajaken och ställer in deras fotstöd? Eller jag själv när jag hade genomgång på land? Jag vet inte. Kanske menar han oss allihop.

Förr avslutade jag ofta turen med att göra en roll, dvs vad man förr kallade eskimåsväng. Välta kajaken ett varv och komma upp på andra sidan, utan att lämna sittbrunnen. Ska jag vara ärlig var det väl mest för att göra lite reklam för våra rollkurser.

Men jag har i stort sett slutat med det. Jag vill inte att deltagarna ska bli imponerade av mig, utan av kanotsporten. Dessutom: om jag någon gång får berömmande kommentarer (jo, det händer faktiskt!) känner jag alltid ett visst obehag.

Är det jantelagen? Min småstadsbakgrund? ”Skryt inte!”

Jag vet inte. Men beröm får mig ofta att bli obekväm.

Jag tränar rollning i bassäng vintertid, tillsammans med verkligt duktiga paddlare. Några tillhör vad som måste betraktas som sverigeeliten.

Och missförstå mig rätt, det är trevliga människor. Och jag lär mig mycket av paddlare som är duktigare än vad jag är.

Men ändå, det går inte att komma ifrån. Det är nybörjarna som gör att jag älskar det här jobbet!

Jag vet faktiskt inte varför. Kanske är det glädjen jag ser i folks ögon när dom upptäcker magin i att glida fram helt ljudlöst över en stilla vattenyta. När jag lyckats få en orolig deltagare att känna sig lugn på vattnet. När någon plötsligt förstår hur man styr med paddeln, utan roder. Eller bara upptäcker att Stockholm blir en ny fantastisk stad som ser helt annorlunda ut från sjön.

För imponerad av Stockholm blir man av att paddla i Mälaren. Har man inte insett det förr, så gör man det nu. Vår huvudstad är makalöst vacker!

Det blir ingen roll idag heller. Som sagt, det är kajakupplevelsen som ska framhävas, inte ledaren. Om Olle var imponerad av mig har jag ingen aning om. Jag vet inte ens om han tyckte att jag var en särskilt duktig paddlare. För det var inte det han sa. Han sa bara:

”Ni har en bra attityd”.

Tack Olle, för att du sa det.

Lämna en kommentar

0
    0
    Din kundvagn
    Din kundvagn är tomÅtervänd till butik