Skippa länkar

Paddla på Grönlands västkust

Kajaken har sitt ursprung på världens största ö

Grönland är världens största ö. Här bor knappt 60 000 invånare. Landet täcks av upp till 3000 meter tjock inlandsis. 18 % av landytan, huvudsakligen längs västra och södra kustavsnitten utgörs av ett mycket kargt men samtidigt vackert och storslaget landskap genombrutet av långa fjordar som kan sträcka sig ända in till inlandsisen. På vissa ställen når inlandsisen ända ut till havet, då oftast i form av glaciärer. Kajaken har sitt ursprung på Grönland. Det var med kajak fångstmännen gav sig ut på jakt till sjöss.

Vi paddlar i höjd med Treriksröset

Vi paddlar i lä av ett band av öar som avgränsar västerut mot Baffin Bay och Davies Strait som skiljer Grönland från norra Kanada. Det regnar och vinden är frisk. Utanför de låga klippöarna driver jättelika isberg sakta förbi söderut. Vi, sex paddlingsentusiaster från Brunnsvikens kanotklubb och de två grönländska ledsagarna Ti och Hans, startade för några dagar sedan i våra kajaker från den lilla bygden Kangaatsiaq ungefär mitt på Grönlands västkust. Det är i början av september, hösten är längre kommen än hemma. Vi befinner oss ungefär i höjd med Treriksröset hemma i Sverige.

Vi tampas med tidvatten och testar torrdräkten

Redan första dagen får vi känna på naturkrafterna. Det ingående tidvattnet gör att vi knappt kommer framåt när vi passerar ett sund trots frenetisk paddling. Tätt intill strandkanten går det något lättare. Våra inuit-vänner råder oss att i händelse av möte med valross paddla tätt ihop och se arga ut. Då drar den sig undan. Vi får aldrig tillfälle testa denna skröna. Vid en paus lägger jag ifrån mig paddeln och ovan vid kajaken, en hyrd sådan, välter jag och hänger plötsligt upp och ner under vattenytan. Lyckligtvis har vi tränat in denna eventualitet. Genom s.k. T-räddning, min närmaste kompis lägger sin kajak i rät vinkel mot min och jag grabbar tag i dennes stäv och häver mig med ett ryck upp, kommer jag snabbt och torrskodd i rätt position. Torrdräkt är ett måste här.

Naturens skönhet och tystnad

Vi övernattar i tält, ofta intill övergivna bygder där något enstaka förfallet hus kan stå kvar som tillfälligt vindskydd åt fångstmän. Vår första natt blir mindre kall än vi befarat men då har vi tagit i anspråk all medförd varm klädsel och krupit ner i varma sovsäckar med rejäla liggunderlag under. Temperaturen sjunker flera grader under noll och det är is på vattenpölarna intill tälten. Men morgonen är fantastisk. Vindstilla. En lågt liggande sol skänker ett gult, varmt ljus över fjordar och kala berg. Tystnaden och ensligheten känns överväldigande. Den låga buskvegetationen i bergsskrevorna lyser i färggranna höstfärger. De flesta nätterna är stora delar av himlavalvet uppfyllt av sprakande norrsken.

Bygder, hundar och slädar

Vi vistas inte bara i vildmarken. Vi passerar också ett par bygder, byar, under färden; var och en med ett hundratal invånare. Den grönländska politiken är sedan länge att få folk att flytta in till bygderna för att kunna förse dem med nödvändig service såsom skola, medicinsk vård, butik m.m. Familjerna kan då få en drägligare tillvaro medan männen är ute på jakt och fångst. Levnadsstandarden är förhållandevis hög. Folk bor i enklare hus men av god standard. Ledningsrören löper på stolpar en halv meter ovan jord. Kring husen står rader av Grönlandshundar bundna, förvånansvärt tysta utom när det vankas mat. Hundarna är inga sällskapsdjur. De används som dragdjur vintertid. Slädarna står utanför varje husknut i avvaktan på den kommande vintern.

Vi avslutar med paddling bland isbergen

Efter vår långpaddling åker vi med passagerarfartyg norrut till Grönlands tredje största samhälle, Illulissat, beläget vid Diskobukten och Illulissatfjorden, ett av UNESCO:s världsarv. Genom fjorden kalvar inlandsisen mängder av jättelika isberg som efter att temporärt ha fastnat vid fjordöppningen fortsätter ut i Atlanten. Vi lånar kajaker och paddlar runt i området, dock på rejält avstånd från fjordmynningen för att inte utsättas för vältande eller kalvande isberg.

Olle Persson

Lämna en kommentar