Vänern är Västeuropas största och Europas tredje största sjö. Bara två ryska sjöar är större. Vänerns vattenmängd utgör en tredjedel av allt sötvatten i Sverige. Här finns Europas största sötvattensskärgård med tusentals öar och skär. Norra Vänerskärgården, till största delen ett naturreservat, sträcker sig från Kristinehamn vid Vänerns nordöstligaste hörn till Slottbron vid nordvästligaste hörnet. Vänern kan sägas bestå av två ungefär lika stora delar, Dalbosjön i söder och Värmlandssjön i norr. Däremellan ligger de två avgränsande halvöarna Värmlandsnäs och Kålland och mellan dessa Lurö skärgård. Mitt ute i Värmlandssjön ligger sedan Djurö skärgård isolerat från omgivande fastland och skärgårdar. Djurö skärgård utgör i sin helhet nationalpark och är helt obebodd. Den magnifika fyren på huvudön är automatiserad. Utanför Mariestad finns också en stor skärgård. Sjöns största djup är 106 meter. Totala strandlängden är cirka 200 mil.

Över öppet innanhav till Djurö skärgård

Vänerns väldiga vattenyta ligger spegelblank framför oss när vi tar ut kompassriktningen från Stånguddens fyr på Lurö till sydligaste ön Gisslan i Djurö skärgård, nationalparken ensligt belägen mitt ute i Vänern. Vi kan svagt skönja de låga öarna i fjärran som ett streck vid horisonten. Det är elva kilometer dit över helt öppet vatten. Det är högsommarkväll i början av augusti. Kvällssolen har vi i ryggen. Det är lagom varmt och vi är helt ensamma förutom ett lastfartyg som på långt håll stävar söderut, mot Trollhätte kanal och Göta älv och sedan de stora haven.

Efter drygt två timmar når vi fram. Hela naturen tycks andas ett nästan magiskt overkligt lugn. Doften av tallskog från öarna är stark redan på håll. Det varma släpande kvällsljuset skapar en belyst skuggvärld runt omkring oss. Några motorbåtar ligger för ankar på svaj i Årans naturhamn. Vi väcker kanske ett visst uppseende; man väntar sig nog inte besök av kanotister på ett så utsatt ställe som Djurö. Vi hinner slå upp vårt kupoltält på en varm klipphäll vid naturhamnen Malbergshamn, det enda ställe där tältning är tillåten i nationalparken, innan mörkret faller.

Spegelblankt innanhav

Morgonen därpå fortsätter vi med en nästan lika lång överfart över öppet vatten till skärgården vid Brommös nordvästra del, en del av Mariestads skärgård. Strax innan vi passerar Djurö fyr kommer två dovhjortar, varav en hanne med ståtliga horn, ner till stranden intill oss för att dricka. Vi vilar på paddlarna och suger i oss synen. Vi glider tyst och stilla nära intill tills vi blir upptäckta och de flyr undan.

Vi startade vår tur med långfärdskajak runt Värmlandssjön, norra hälften av Vänern, för en knapp vecka sedan i Kristinehamn. Med bil och kajakerna på taket följde vi vägskylten Skärgården i en fyrvägskorsning ut till Vålöfjärden. Det visade sig att härifrån ser man skärgården. För att verkligen komma dit krävs kajak eller annat flytetyg.

Att Vänern är ett innanhav med allt vad det kan innebära i form av vågor och vind erfar vi redan första dagen. Vi får kämpa mot höga vågor från sidan större delen av dagen. Norra Vänerskärgården är gles men utbredd, större delen är naturreservat, och når långt förbi Karlstad ända bort till Slottsbron i väster.

Utanför Söököjans fyr vid inseglingen till Karlstad blickar vi ut över ett spegelblankt innanhav. Himmel och hav flyter ihop. Någon horisont gåt inte att skönja och det känns som att sitta inuti en oändlig glob.

Stark motström

Vi paddlar in i Klarälvens stora delta österifrån. Karlstad är byggt mitt i deltat, landets största utanför fjällkedjan, med mängder av älvgrenar att förirra sig genom om man inte följer med noggrant på kartan. Det är högvatten i älven och motströmmen blir allt kraftigare. Vid den gamla stenbron nära Karlstad centrum samlas folk på stranden för att se oss kämpa förgäves ett bra tag tills vi hittar ett lugnare avsnitt tätt intill land under ett av brovalven. Vi svänger babord där älven grenar sig vid det tidigare så välkända danspalatset Sandgrund, numera inhysande konstnären Lars Lerin och hans konst, och får då istället rejäl skjuts med strömmen ut mot Skoghall och Kattfjärden. Vi bokstavligen forsar genom Karlstad centrum med det pampiga stadshotellet på vänster sida.

Onsö, en känd ö i Mariestads skärgård, har en namne i skärgården väster om Karlstad. Här finns flera sandstränder där det är lätt att finna lägerplats.

Fantastiskt månsken

Den stora halvön Värmlandsnäs, i folkmun kallad Näset, som tillsammans med Kålland och skärgården däremellan delar av Vänern i två ungefär lika stora delar, Värmlandssjön och Dalbosjön, är lång både på kartan och i verkligheten. Här paddlar vi en hel dag med höga dyningar från sidan och återkommande regnskurar. Den klippiga och ogästvänliga kusten avbryts på några ställen av sandstränder som i regnvädret ligger folktomma. Vikar och skär att söka lä bakom är mycket lätt räknade. På många bergknallar vända ut mot sjön står gamla halvt överväxta stenrösen, sjömärken, som påminner om äldre tiders livaktiga sjöfart på Vänern. Ett svartmålat tungt lastat handelsfartyg stävar i fjärran norrut mot någon Vänerhamn.

När vi närmar oss Näsets sydspets har vind och vågor lagt sig. Ett fantastiskt månsken och bleke på vattnet förebådar det kommande högtrycket när vi på en berghäll vilar ut efter dagens strapatser. Lurö skärgård tycks sväva fritt i luften i månljuset framför oss och vi kan faktiskt ana Kinnekulles koniskt formade topp, den högsta kring Vänern, i fjärran på andra sidan vattnet.

Museum på Lurö

Lurö skärgård kan ståta med ett eget museum, det gamla fiskarbostället på ön Vithall, och ett vandrarhem med restaurang. Sistnämnda finns på huvudön Lurö. En kall öl med tillhörande vällagad varmrätt smakar bäst efter några dagars intensiv paddling. Men alla behöver inte paddla hit. Man kan ta sig hit med passagerarbåt från både Ekenäs på Näset och Kållandsö. Här finns också vandringsleder och många rester från ett tidigare kulturlandskap att uppleva.

Vi vilar ut på de solvarma klipporna intill Stånguddens fyr på Lurö. Fyren har det för många Vänerfyrar karakteristiska utseendet, en fyrvaktarbostad med ett fyrtorn på taket. Och det är här berättelsen ovan tar sin början. När vi nu haft tur med vädret och tagit oss över de vida öppna vattenytorna och nått Mariestads skärgård, ett paradis för kajakpaddling, kan vi slappna av. Att bli strandsatt ute vid Djurö vid dåligt väder är inte trevligt. Vi badar från både klippor och sandstränder i det behagliga sommarvädret. Vi är inte ensamma men det är heller ingen trängsel.

Vi drar kajakerna genom den grunda passagen mellan Hovden och Brommö, pratar med glada besökare som vill veta mer om vår paddling. Här är vattnet påfallande varmt eftersom det ligger så skyddat. Vi smörjer kråset vid Hamnkrogen i Laxhall intill färjeläget för Brommöfärjan och letar oss genom den vassbeväxta och trånga Dillönoran som skiljer Dillö från Torsö och kommer ut i Mariestadsjön. Och framför oss ligger, med tinnar och kyrktorn och hamnkvarter, vårt mål – den goda staden Mariestad.

Olle Persson