En reseberättelse av Olle Persson.

Kajaken har sitt ursprung på världens största ö

Grönland är världens största ö, med knappt 60 000 invånare. Större delen av landet täcks av en upp till 3 000 meter tjock inlandsis. Bara en mindre del av landytan, främst längs väst- och sydkusten, är isfri – ett kargt men storslaget landskap genombrutet av långa fjordar som ibland når ända in till inlandsisen. På vissa ställen når isen ut till havet i form av glaciärer. Det var här kajaken uppstod: med kajak gav sig fångstmännen ut på jakt till sjöss.

Vi paddlar i höjd med Treriksröset

Vi paddlar i lä av ett band av öar som skyddar mot Baffinbukten och Davissundet, som skiljer Grönland från norra Kanada. Det regnar och vinden är frisk. Utanför de låga klippöarna driver jättelika isberg sakta söderut. Vi är sex paddlare från Brunnsvikens kanotklubb och två grönländska ledsagare, Ti och Hans. För några dagar sedan startade vi från den lilla bygden Kangaatsiaq, ungefär mitt på Grönlands västkust. Det är början av september och hösten har kommit längre än hemma – vi befinner oss ungefär på samma breddgrad som Treriksröset i Sverige.

Tidvatten och torrdräkt

Redan första dagen får vi känna på naturkrafterna. Det inkommande tidvattnet gör att vi knappt kommer framåt genom ett sund, trots frenetisk paddling. Tätt intill stranden går det lite lättare. Våra inuitvänner råder oss att paddla tätt ihop och se arga ut om vi möter en valross – då drar den sig undan. Vi får aldrig testa det rådet.

Under en paus lägger jag ifrån mig paddeln och, ovan vid den hyrda kajaken, välter jag och hänger plötsligt upp och ner under vattenytan. Som tur är har vi övat just detta. Med en T-räddning – min närmaste kompis lägger sin kajak i rät vinkel mot min, jag tar tag i hans stäv och häver mig upp – är jag snabbt på rätt köl igen. Torrdräkt är ett måste här.

Naturens skönhet och tystnad

Vi tältar, ofta intill övergivna bygder där något förfallet hus står kvar som vindskydd åt fångstmän. Första natten blir mindre kall än vi befarat – men då har vi tagit på oss alla varma kläder och krupit ner i varma sovsäckar på rejäla liggunderlag. Temperaturen sjunker flera grader under noll och det är is på vattenpölarna intill tälten. Men morgonen är fantastisk. Vindstilla. En lågt stående sol ger ett varmt, gult ljus över fjordar och kala berg. Tystnaden och ensamheten är överväldigande, och den låga buskvegetationen i bergsskrevorna lyser i höstfärger. De flesta nätter fylls stora delar av himlen av norrsken.

Bygder, hundar och slädar

Vi är inte bara i vildmarken. Under färden passerar vi också ett par bygder med ett hundratal invånare vardera. Grönland har länge försökt samla befolkningen i bygderna för att kunna erbjuda skola, sjukvård och butik. Levnadsstandarden är förhållandevis hög: folk bor i enkla men välbyggda hus, och vatten- och avloppsrören löper på stolpar ovan mark. Kring husen ligger grönlandshundar bundna, förvånansvärt tysta utom när det är matdags. Hundarna är inga sällskapsdjur – de är dragdjur på vintern, och slädarna står vid varje husknut i väntan på snön.

Bland isbergen vid Ilulissat

Efter långpaddlingen tar vi passagerarfartyget norrut till Grönlands tredje största samhälle, Ilulissat, vid Diskobukten och Ilulissat-isfjorden, som finns på Unescos världsarvslista. Genom fjorden kalvar inlandsisen mängder av jättelika isberg som fastnar en tid vid fjordmynningen innan de driver ut i havet. Vi lånar kajaker och paddlar runt i området – men på rejält avstånd från fjordmynningen, för att inte råka ut för isberg som välter eller kalvar.

Utrustning för paddling i kallt vatten

Paddling i arktiska vatten kräver rätt utrustning. En torrdräkt är ett måste, liksom ull under och neoprenhandskar. En stabil havskajak med stora packutrymmen och vattentäta packpåsar gör flerdagsturer möjliga. Många paddlare uppskattar också en grönlandspaddel – samma typ som fångstmännen använde. Läs mer om klädsel och säkerhet i kallt vatten.

Text: Olle Persson