En turberättelse av Olle Persson.

• Rutt: Svinesund (norska gränsen) – Torne älvs mynning (finska gränsen)
• Sträcka: 289 mil
• Paddeldagar: 110, utspridda över drygt tio somrar
• Dagsetapp: oftast tre till fyra mil

Från Svinesund vid norska gränsen till Torne älv vid finska gränsen

Jag lämnar Falsterbokanalens lugna, trygga vatten och kommer ut i södra Östersjön. Folket i en mötande motorbåt ropar något ohörbart. Direkt utanför pirarna möts jag av höga, stundtals hisnande dönningar – ett tidigare oväder har lämnat gammal sjö efter sig.

Jag tar fart över vågkammarna för att hålla balansen, sätter i paddeln för stöd när jag kanar ner i nästa vågdal och försöker samtidigt hålla utkik föröver för att inte fastna i de långa, svårupptäckta fisknät som är så vanliga här, eller kapsejsa på någon lömsk sandrevel. Det har börjat regna och mörkret faller när jag efter ett par timmar når utkanten av Trelleborg. Jag landar genomvåt i en vik, gömmer kajaken i en vassdunge, letar upp ett vandrarhem och får den sista lediga sängen. Tältet har min paddlarkompis – vi kom ifrån varandra genom ett missförstånd redan i kanalen, så jag hoppas att även han har hittat torra land.

Ett avsnitt varje sommar

Jag och min paddlarkompis Jan Lönn är på långfärd längs Sveriges långa kust och paddlar ett avsnitt varje sommar. Vi startade under Svinesundsbron vid norska gränsen i lugnt och soligt väder – en perfekt start på en kustpaddling som skulle ta drygt tio år, eller närmare bestämt 110 dagar, och sträcka sig över 289 mil: en färd i både tid och rum. Vi undviker den mest trafikerade delen av sommaren och farlederna i de populäraste skärgårdarna.

De stora färjehamnarna är ett verkligt hot för paddlare – fartyg och vågor som studsar mot pirar och stensättningar kan vara svåra att hantera. Annars är vi påfallande ensamma och ostörda längs den långa kusten. Vi har mat och tält med oss och behöver bara besöka ”civilisationen” för att fylla på dricksvatten – eller för att gå till någon mysig hamnrestaurang, ofta med havets läckerheter på menyn.

Lugnet utanför högsäsongen

Bohuslän och Halland, med helt olika kustkaraktär, är lättsamma avsnitt. Utanför högsäsongen känns kusten nästan avfolkad. Vi slipper trängas, och väder och vind är sällan annat än trevliga bekantskaper. Vi undviker de värsta turistfällorna och håller därför budgeten hela vägen. Bara angöringen av Göteborg blir lite dramatisk: vinden tar plötsligt i, från frisk till nästan kuling, innan vi kommer i säkerhet innanför Älvsborgs fästning.

I Göteborgs södra skärgård lär vi känna sälarna. De är nyfikna, kommer ibland väldigt nära och känns som våra kompisar. Klipporna övergår i mjuka, gröna ängar när vi kommer ner i Halland, och det är lätt att hitta lägerplats med sjöutsikt. Helsingborgs och Malmös hektiska hamnar passerar vi med ett nödrop. Bropelarna till Öresundsbron skvallrar om att vattnet strömmar norrut, mot det grunda och bräckta Kattegatt.

Som en enda lång badstrand

Skånes östkust är en enda lång badstrand. I skymning och frisk frånlandsbris är jag nära att kapsejsa i det kalla vattnet under den sex kilometer långa överfarten till Hanö i Blekinge, och vi får en utskällning av folket i den lilla hamnen. Jan och jag bestämmer oss för att paddla var för sig därifrån, eftersom vi har helt olika benägenhet att ta risker. Från Karlskrona blir i stället Stig Johansson min paddlarkompis.

Vid Smålandsgränsen rundar vi en udde och paddlar nästan rakt på en havsörn som blir lika överraskad som vi. De ödsliga stränderna i Kalmarsund visar sig vara populära bland naturister, och vi hinner göra bort oss flera gånger när vi går i land innan vi förstått det.

En solig majdag passerar vi kärnkraftverket i Oskarshamn. Vakthållningen fungerar: en bil med vakter följer oss från stranden när vi stretar förbi i kall motvind – och jag har faktiskt fått en släng av sjösjuka. Vi blir nästan besvikna när de inser att vi är helt ofarliga och bilen drar iväg.

Kuporna i S:t Anna

Sankta Anna – vilket fantastiskt namn – har en alldeles egen karaktär: ett gytter av skär och små öar där navigeringen stundtals är en utmaning. De låga höjderna på skären kallas här kupor, vilket stämmer väl med skalan på området. Vi har lärt oss att i havsbandet är det självstående kupoltält som gäller – då är det inga problem att tälta på de planslipade hällarna alldeles intill vattnet, och morgondoppet sker mer eller mindre frivilligt direkt utanför tältet.

Stockholms väldiga skärgård, med allt från gröna, vänliga öar till vresiga klippor och skär, visar samma sak som västkusten: utanför stimmiga farleder och överfulla naturhamnar råder lugn och ro, och vi är oftast i stort sett ensamma. Vi lovprisar Skärgårdsstiftelsen, som sett till att stora områden förblir oexploaterade och öppna för friluftslivet.

Norrland: lång, stenig och vänlig

När vi passerar norra piren i Öregrund börjar i praktiken Norrland. All båttrafik upphör som genom ett trollslag. Stränderna blir folktomma, husen få och framför allt blir kusten tjurigt stenig och svårtillgänglig. I gengäld blir människorna vi träffar allt trevligare och pratsammare ju längre norrut vi kommer.

Norrlandskusten är lååång. De vanliga sydvästliga vindarna – medvind för oss – tycks ha bestämt sig för att komma norrifrån varje gång vi lägger ut. Motvind suger musten ur den mest entusiastiske havspaddlare, och öar att söka lä bakom är få. Ändå håller vi konstigt nog vår vanliga takt på tre–fyra mil om dagen.

Havspaddling kan verka monotont, lite som fjällvandring: vida vidder, fri horisont och frisk vind, med gott om utrymme för meditativa tankar – även om paddlaren nog är mer utlämnad åt elementen än fjällvandraren. När axlar och magmuskler väl har vänt sig och sittställningen har satt sig går dagarna alldeles för fort.

Höga kusten – och den enformigaste kusten

Höga kusten, ett av våra världsarv, gör skäl för namnet. Vi blåser mer eller mindre in i lilla, ensligt belägna Berghamn, omgivet av höga berg och med en häxkittel av vågor och strömmar vid inloppet – och belönas med byns årliga fest med dans, mat, dryck och trevligt sällskap. Längre norrut passerar vi skäret Dynglasset, där vi överraskar en arbetskamrat i hans sommarstuga; han samlar sig snabbt och bjuder på mat. Västerbottenskusten lite längre norrut visar sig vara landets mest enformiga, med storsten och storskog mil efter mil. Ljuspunkterna är den mysiga restaurangen i Ratan och att vi plötsligt får medvind.

Plötsligt finska namn

Norrbottens skärgård blir däremot en riktig pärla som avslutning på vår kustodyssé. Öarna består av sand, så vi tältar oftast bland glest strandgräs vid en stor sandstrand som vi har helt för oss själva.

Öster om Kalix får plötsligt det mesta på kartan finska namn – vi närmar oss det tvåspråkiga Tornedalen. En tromb med åska och hagel drar förbi medan vi besöker den säregna nationalparken Haparanda Sandskär långt ute i Bottenviken; på fastlandet brinner ett gammalt tullhus upp och några tak blåser av.

Slutligen paddlar vi, i motvind, fram till riksröse nr 59 vid Torne älvs mynning, Sveriges östligaste punkt på fastlandet, och dunkar näven i det. Sedan står vi inför ett nytt problem: att hitta nästa utmaning, nu när den långa färden faktiskt är slut.

Utrustning för långa havskajakturer

En kustresa som den här kräver en sjöduglig havskajak med plats för tält, mat och vatten, en lätt paddel, flytväst och kläder för kallt vatten som en torrdräkt. En uppblåsbar kajak kan du ta med på tåget till starten av varje etapp. Mer inspiration: Turpaddling i Sverige och Smultronställen för kajakpaddling i Sverige.